Om grundlagarna

Det är Sveriges riksdag som stiftar lagar och den offentliga makten ska utövas under lagarna. Ingen står över lagen och det ska finnas domstolar som garanterar att lagen efterlevs.

Det finns olika typer av lagar. Grundlagarna står över vanlig lag. Det innebär att innehållet i andra lagar inte får strida mot det som står i grundlagarna. Om en lag strider mot en grundlag, får myndigheten eller domstolen inte tillämpa den lagen [länk till RF 11:14 och RF 12:10].

Det finns fyra grundlagar; regeringsformen (från 1974), successionsordningen (från 1810), tryckfrihetsförordningen (från 1949) och yttrandefrihetsgrundlagen (från 1991). Dessutom finns riksdagsordningen (från 2014) och Europakonventionen (från 1950), som är ett mellanting mellan grundlag och vanlig lag.

I de svenska grundlagarna regleras grunderna för det svenska demokratiska statsskicket, det vill säga hur Sverige ska styras. Man kan säga att de svenska grundlagarna tillsammans med riksdagsordningen och Europakonventionen utgör Sveriges konstitution.

Det som skiljer grundlagarna från vanlig lag är att en grundlag är svårare att ändra. Tanken är att det ska ge utrymme för eftertanke innan en man ändrar i en grundlag. Vanlig lag kräver endast enkel majoritet vid ett omröstningstillfälle i Riksdagen för att röstas igenom. För att ändra en grundlag krävs två omröstningar med ett riksdagsval mellan omröstningarna. Det är också möjligt att hålla folkomröstning om ändringar av grundlagen. Folkomröstningen är bindande om folket röstar emot förslaget.

Riksdagen kan också delegera till regeringen och myndigheter att reglera detaljer i lagstiftning. Regeringens regler kallas då för förordningar. En myndighets regler kallas för föreskrifter. Regeringen eller myndigheten måste hålla sig till de ramar som Riksdagen gett dem. Vanlig lag står över förordningar och andra föreskrifter.